Jag vet är alltid förvirrad men nu är det värre än vanligt, det jag skulle vilja göra nu är att gömma mig i min ensamhet där ingen vet vart jag är, bara gömma mig från omvärlden, palla mer. Men varför klaga? Jag har underbara vänner, en familj och får i stort sett allt jag pekar på så varför ska jag klaga eller gömma mig. Mitt psyke är fuckat totallt just nu, orkar inte se framåt och orkar inte se bakåt, vart tar det slut, när får man vara glad?




Gjorde mycket dumt i helgen eller gjorde bort mig, förvirra mig, my life ^^ Är inte förvånad för fem öre men vem är? Fly omvärlden är lockande men är det värt det? Hur många sviker jag, hur många fler sårar jag? Hur mycket mer orkar jag?

Vill bara be alla vänner om ursäkt för jag är ett svin, för att jag ljuger för att jag sårar och sviker om och om igen, fattar inte ens hur ni står ut med mig, beundrar er för det! Ni är guldvärda och jag kommer alltid älska er och jag uppskattar er alla för att ni orkar stå ut med mig, för det hade inte jag gjort! Försöker bättra mig men om det ger resultat vet jag inte. Livet är svårt en labyrint som man aldrig hittar ut ifrån, vet att många känner igen sig i det jag säger för alla har vi varit där, man är aldrig ensam om något.



Ibland talar man till blindo ibland inte, vill bara säga förlåt för det jag har gjort och det jag kommer att göra, slow down jag tänker inte ta livet av mig, börjar kanske se framåt eller se ett ljus, vem vet kanske jag hittar mitt ljus snart kanske inte!

Saknar alla brutna kontakter men är antagligen inte värt att ta upp dom igen, måste kanske bygga på sig mer, men en dag min vänner kommer vi nog vara enade igen, borde mogna först allihop! Känner ni er inte träffad ta då inte åt er, för bara dom som tar åt sig är träffade, är det oklart prata då med mig. Oavsett vad kommer jag alltid älska er och komma ihåg alla minnen vi har, både dom bra och dåliga!

Långt inlägg men nu känner jag mig lite lättad! Snart sova!

Take Care!